rahkola

Det är en fråga jag ställer till mig själv många gånger.

Hur dum får man vara??

Jag vet att om jag själv inte insett hur dum jag själv varit i tid, kanske det inte gått så bra som de ändå går för mig idag. Visst, allt är inte som en dans på rosor trots att jag insåg mina problem i tid, men kan ändå tänka att det kunnat vara värre.

Att man som ung, i oförstånd läser om hur man går ner, hur man SKA äta, se ut.
testat diet efter diet för att slutligen träna totalt FÖR MYCKET och äta totalt FÖR LITE, med bara en tanke i huvudet ( att bli av med så mycket fett som möjligt ). Utan någon som helst tanke på framtiden, och utan självinstinkt och instinkt på vad som är normal vikt.
Att hela tiden tro och ha en vilja att bli mindre.

Jag har testat de mesta dieter, läst på, och följt en massa "kloka" råd och tips om hur man SKA äta eller snarare VAD man Inte ska äta.
Till slut insåg jag att inget var nyttigt och bra, och så fanns inte heller tid att äta.

Jag skulle äta enl. LGHF, men fettet hade jag ju hört inte var särskillt nyttigt så den ökade jag inte.
Man skulle tänka på portionsstorlekar, vilket jag gjorde.
Träna innan frukost, och helst inte äta 3 timmar innan ett träningspass. Och inte äta efter 7 på kvällen.Med mina träningspass som slutligen gick upp till 5 - 6 timmar om dagen, med en träningstid på 1350 min / vecka, fanns det inte tid för att äta.

Min dag såg ut så, träning mellan 11 - 13. nästa träningspass kl. 16 och tränade då till kl. 18, när jag duschat var kl. 19 och efter kl. 19 fick man ju inte äta mer.
SÅ då var de ingen mat den dagen.

När jag väl kom till insikt med mina problem hade mycket hunnit hända med min kropp.. Musklerna totalt skrek efter mat. Jag hade kramper, skakningar i benen och kunde inte sova. Oro i kroppen, och hade en total stress.

När jag sedan reflekterar över mina egna problem och inser HUR dum jag varit som gått på allt som skrivs om HUR MAN SKA och INTE SKA GÖRA.

När jag efter min vändning inte hade någon aning om HUR en "normal" frukost, lunch och middag kunde se ut, så märker jag snabbt hur vilseledande alla dieter kan vara, och hur de kan påverka unga oförståndiga människors liv, till att bli totalt kaotiska.

Nu kämpar jag med mina krav, och måsten som är ett stort problem för mig. Jag är sällan nöjd med det jag verkligen klarar av, utan anklagar mig själv jämt för det jag inte klarar av eller enl. mig själv misslyckas med.

Varför det blev 6 timmars träning / dag i slut ändan, beror på det.
När jag ändå klarat av 3 timmar, så borde jag väl klara av mer dagen efter, och varför inte 5 timmar när jag ändå klarade 4 för två dagar sedan, och orkade jag inte träna så var jag helt enkelt lat, och anklagade mig själv för det.

Det jag fokuserar mig på idag, då jag är sjukskriven är, att tacka mig själv för ETT spinningpass. tänka att alla inte ens tränar så mycket.
Tacka mig för att jag varit duktig och faktiskt klarat av att äta utan att ha skuldkänslor.
Eller tacka mig själv för att jag ätit nyttigt och bra, istället för att tacka mig för att inte ätit något alls. Det går några steg fram, något tillbaka, men känner ändå mig mer nöjd med livet nu, än för 2 månader sedan då jag endast hade tankarna på träning och hur jag skall klara av att inte äta något. Med min motivation, som jag verkligen har, måste detta vändas från att gå ner till att bli frisk, för motivationen som jag haft och har, är inte så dålig. Med tanke på den viktminskning på 12 kg på ett år som jag ändå lyckats med, dock i oförstånd.

På god väd tillbaka, men ändå en lååång väg kvar.