rahkola

Jag undrar många gånger varför man blir lovad hjälp och stöd, men att allt ändå prioriteras så "segt" på nå sätt.
Samtalsterapi 1 ggr/v. är vad som kallas hjälp från ätstörningsenheten. I Maj redan var de tal om KBT, men inget har hänt. Bestämt mig för att ta reda på "vart den behandlingen tagit vägen" på måndag då jag träffar Anna på ätstörningsenheten.

Jag vill inte må, "hyfsat" bra. sådär så jag klarar mig, lever och äter. Utan jag strävar efter att få må väldigt väldigt bra. Utan krav, bekymmer och mera "normala" problem som Svensson, svensson har. sådana problem som går över efter en natt eller två.

Känns som att de tar "mina problem" som lite oalvar. Pratar lite. Samtalar om mat rutiner, o.s.v. men sen är de som att bli lämnad till ingenting igen, och kanske ses igen, om dom har tid eller nått.
Ibland undrar jag om de bryr sig om jag kommer eller inte.
När jag ringde första gången för att ändra min tid, så frågade dom mig; om det var bråttom med en ny tid eller? Ungefär som om de inte spelade så stor roll för dem om jag blev frisk. OK! det är mitt bekymmer att bli frisk och vilja bli frisk.

Men om vi nu säger att jag varit den anorektiker som mina föräldrar efter mycket om och men "tvingat" mig att söka hjälp, hade jag svarat på en sådan fråga;
- Nej! inte är de så bråttom, vi kan skjuta på de!
Nu är de ju så att det är JAG SJÄLV som sökt hjälp, och vill bli frisk så jag ville absolut inte skjuta på besöket, och bokade en tid så snabbt som möjligt.

Det som också är problemet med ärstörningenheten är att man inte kan ringa akut.
Varken på dagen /kvällar eller helger.
Finns ingen jour tid.
Vad gör man då om man drabbas av panik en fredag eftermiddag. inte har någonstans att ringa och rådfråga om hjälp, vilket ibland behövs?

Jag tror att staten måste sätta till mer pengar på psykvården. Så väldigt många som mår dåligt, framförallt unga! Men är inte de unga sveriges framtid?

Värt att tänka på inför nästa val?