Vad vore livet utan vänner*
Jag har under den tid jag "jobbat med mig själv" insett VILKA som är mina riktiga vänner.
Dom finns och dom är som skapta för mig.
Utan dom hade jag aldrig ens kommit så här långt, trots att jag har en minst lika lång väg kvar.
Måste bara säga, TACK för att ni finns!
Igår var min syster Johanna hos mig, (hade vart i Luleå och shoppat, med familjen). Hon är en av de som jag bara beundrar.
De finns dom som är mina främsta stöd som jag bara måste nämna.
De är bl.a. Min Mamma, Mattias och Johanna.
Ni har ställt upp, stöttat, funnits till för mig, trots att jag många gånger svikit erat förtroende.
Ni läser om mitt problem, för att få kunskap och kunna hjälpa till så mycket ni kan. Utan er hade jag inte orkat kämpa.
Många gånger då jag kämpar för att bli frisk är det just för eran skull jag gör det!
Jag är inte den som är rädd för döden själv, ibland känns det som en ganska enkel utväg för att få slut på ALLT! Men när sådana tankar kommer, hjälper de oftast att sända en tanke på er, (Mattias, Mamma och Johanna) för att få en känsla att livet ändå är värt att leva.
Om jag inte orkar kämpa för min egen skull, kan jag ändå göra det för eran!
Om jag inte orkar kämpa för min egen skull, kan jag ändå göra det för eran!
Jag ska inte heller sticka under stolen med att det inte finns fler.
Det finns många som stått vid min sida, stöttat och funnits till, trots att jag dragit mig undan.
Som finns kvar trots att jag tackat NEJ till att träffas, övervägt träningen före allt annat.
TACK FÖR ATT NI FINNS!
En Person som jag helt klart beundrar, är Mattias.
Hans tålamod finns inte, den är över det naturliga..
På nå sätt, borde jag inse vilken betydelse full person jag är i hans ögon,
och hur mycket han verkligen tycker om mig.
Han har fått stå ut med ALLT. De mesta en person kan få utstå.
Allt har varit hans fel. Inget han gjort har varit rätt.
Han har kämpat in i de sista, tills jag själv kom till insikt med att jag verkligen var sjuk.
Jag har även sviktit hans förtroende, inte bara en och två gånger, utan närmare en miljon gånger tror jag.
Hade inte han varit så snäll, gjort allt, ställt upp hade jag inte haft varken
rena kläder, städat hus, betalda räkningar eller tankad bil.
Jag gjorde under en period i mitt liv, absolut INGENTING mer än tränade.
All energi som jag hade kvar gick till att stiga upp på morgonen, och träna.
Efter ett träningspass, gick jag i affärer för att inte kunna äta. eller så körde jag bil,
vilade benen lite för att orka träna några timmar till.
Ibland kanske jag hann med en bit skinka eller ost.
De enda jag ibland gjorde för att hjälpa Mattias, var atrt laga hans mat.
Lukten av mat gjorde mig på nå konstigt sätt mätt.
På de levde jag några timmar till.
Han fick vakna på natten och massera mina vader, då jag hade sen drag så de "smällde om det".
En sak har jag insett iaf, att det inte är lätt att vara man, med en fru som är sjuk.
Ingen som inte varit i liknande situation, om ens det kan tänka sig in i hans situation.
Den var nog på bristningsgräns.
Mattias hade nog inte orkat länge till har jag insett nu!
JAG LEVER FÖR DIG!
ÄLSKAR DIG!
TACK FÖR ATT JUST DU VAR SKAPT FÖR MIG!
Att unna sig själv!
Var hos frissan, "noppa" ögonbryn, klippte håret och var ¨på massage,
inom loppet av 2 dagar.. inte så illa för att vara jag.
Första gången jag var på massage föresten.
riktigt skönt:-)
Ibland måste man unna sig lite fix, tycker jag var värd det.
men föresten,
vad tycker ni om min nya frisyr??
LCHF
Kickstarta kroppen efter semestern. Med enkel metod tappar du alla sommarens synder. - Det gick väldigt fort. Jag gick ner tio kilo på åtta veckor, säger Lisa Brunzell, 29. källa:
Vill bara varna er som tränar mycket att det kanske inte är helt vettigt att följa denna diet strikt då..Jag har gjort det i 1 års tid. Åt inte ens frukt och grönsaker 1/2 år. Totalt tom i hjärnan, musklerna skrek efter energi. Kan lätt bli fel med dieter / livsstilar om man tränar, då kroppen behöver och gör sig av med fler näringsämnen.
Nu äter jag mer enl. GI. Äter mycket bröd, men det är för det mesta surdegs, äter godis men inte allt för ofta och begränsar påsens storlek. Äter dock inte pasta, det är ingen favorit för mig. men äter ca. 7 brödskivor / dag, då jag är sugen på det efter 1 år utan.
Vill bara säga att träningen går bättre, jag var totalt undernärd i ett år. Måtta med allt.
Komma till botten med sina problem!
Få se vad de kommer fram till, själv tror jag på KBT - terapi, då jag läst mycket om det.
Har föresten börjat läsa om ätstörning / anorexi för att kunna hjälpa mig själv, och för att komma till insikt med varför endel saker bara blir som de blir.
Varför jag ibland ALDRIG känner mättnadskänsla, sambandet mellan känslor och mat?
Varför jag blir så trött när jag ätit?
Varför jag ibland bara inte kan äta? o.s.v.
Det finns mycket som rör sig i mitt huvud konstant HELA TIDEN.
Mycket planering med vad/ när jag ska äta, får ibland sitta och äta samma macka 1 timme.
Men har fått komma till insikt med ett av mina problem, jobbet.
I dagens läge kan jag inte jobba på samma jobb som jag jobbade på när problemen började (förra sommaren). Märkte de då jag kom tillbaka efter att ha varit ledig. Klarade 1 dag, var totalt kaos i kroppen och huvudet. Kunde inte slappna av och stressad ända tills ja gick och la mig på kvällen.
Kände redan när jag var dagen innan och lämnade lite saker på jobbet, att jag fick en "konstig" känsla i magen.
När jag sedan skulle vara i förra veckan och hämta skor o.dyl. så var de som om något bara tog emot. orkade inte gå metrarna ner till omklädningsrummet.
Tog mig dit med hjälp av Mattias, han var helt enkelt tvungen att följa med.
Så sjukskriven igen, känns inte roligt att man inte alls kan jobba, men men... vad gör man?
Snart börjar iaf skolan.
Kram på er alla som läst och läser min blogg om min väg tillbaka.
Jag hoppas också kunna hjälpa andra med samma problem.
Hur ett litet löfte kunde förvandlas till överdrift!
Kan jag idag se att ett litet löfte som godislöftet i mars 08 var, i början kunde förvandlas till abslout förbud mot det mesta.
Anklagade mig hela tiden för att ha "valt något annat" som ersätter löftet..
såg mig hela tiden som en som misslyckats hålla ett löfte.
Sedan kom vetskapen om att frukt också kan vara farligt, (de innehöll ju också socker).
Så inge frukt fick man heller äta.
I slutet innan jag kom fram till mitt eget problem, var jag så slut, hungrig och eftersom mat inte heller var tillåtet, förutom någon enstak skinkbit eller ost skiva. Var jag precis som alla andra när blodsockret sjunker, sugen på det mesta.
Men godis eller rättare sagt choklad som jag för det mesta tycker om fick jag ju inte äta.
Köpte kakor med chokladbitar i, och åt bara chokladbitarna, då suget tog överhand, eller så blev de en choklad glass som jag inte heller egentligen var sugen på.
Det gjorde att jag kanske fick äta många kakor eller 2 glassar, utan att stilla sötsugen, för jag åt ju något jag EGENTLIGEN inte ville ha... det fick mig att få skuldkänslor så fruktansvärt... för varför äta något man itne vill ha och som man kunnat vara utan.
Men vad jag insett är att ett litet löfte för mig som är ett kontrollfreak eller har så stora krav på mig själv kan vara rent av livsfarligt, och förstöra mitt eget liv väldigt mycket.
Jag som har lätt för att skuldbelägga mig själv SKA INTE ha några som helst krav eller löften, sen kan man ju alltid ha "dolda" löften om ex. godis 1 ggr /v. Eller att man bara äter efter att man ätit mat, vid speciella tillfällen eller att man bara plockar väldigt lite, det man absolut är sugen på och aldrig några stora påsar om man har svårt för att begränsa sig.
Hur dum får man vara??
Det är en fråga jag ställer till mig själv många gånger.Hur dum får man vara??
Jag vet att om jag själv inte insett hur dum jag själv varit i tid, kanske det inte gått så bra som de ändå går för mig idag. Visst, allt är inte som en dans på rosor trots att jag insåg mina problem i tid, men kan ändå tänka att det kunnat vara värre.
Att man som ung, i oförstånd läser om hur man går ner, hur man SKA äta, se ut.
testat diet efter diet för att slutligen träna totalt FÖR MYCKET och äta totalt FÖR LITE, med bara en tanke i huvudet ( att bli av med så mycket fett som möjligt ). Utan någon som helst tanke på framtiden, och utan självinstinkt och instinkt på vad som är normal vikt.
Att hela tiden tro och ha en vilja att bli mindre.
Jag har testat de mesta dieter, läst på, och följt en massa "kloka" råd och tips om hur man SKA äta eller snarare VAD man Inte ska äta.
Till slut insåg jag att inget var nyttigt och bra, och så fanns inte heller tid att äta.
Jag skulle äta enl. LGHF, men fettet hade jag ju hört inte var särskillt nyttigt så den ökade jag inte.
Man skulle tänka på portionsstorlekar, vilket jag gjorde.
Träna innan frukost, och helst inte äta 3 timmar innan ett träningspass. Och inte äta efter 7 på kvällen.Med mina träningspass som slutligen gick upp till 5 - 6 timmar om dagen, med en träningstid på 1350 min / vecka, fanns det inte tid för att äta.
Min dag såg ut så, träning mellan 11 - 13. nästa träningspass kl. 16 och tränade då till kl. 18, när jag duschat var kl. 19 och efter kl. 19 fick man ju inte äta mer.
SÅ då var de ingen mat den dagen.
När jag väl kom till insikt med mina problem hade mycket hunnit hända med min kropp.. Musklerna totalt skrek efter mat. Jag hade kramper, skakningar i benen och kunde inte sova. Oro i kroppen, och hade en total stress.
När jag sedan reflekterar över mina egna problem och inser HUR dum jag varit som gått på allt som skrivs om HUR MAN SKA och INTE SKA GÖRA.
När jag efter min vändning inte hade någon aning om HUR en "normal" frukost, lunch och middag kunde se ut, så märker jag snabbt hur vilseledande alla dieter kan vara, och hur de kan påverka unga oförståndiga människors liv, till att bli totalt kaotiska.
Nu kämpar jag med mina krav, och måsten som är ett stort problem för mig. Jag är sällan nöjd med det jag verkligen klarar av, utan anklagar mig själv jämt för det jag inte klarar av eller enl. mig själv misslyckas med.
Varför det blev 6 timmars träning / dag i slut ändan, beror på det.
När jag ändå klarat av 3 timmar, så borde jag väl klara av mer dagen efter, och varför inte 5 timmar när jag ändå klarade 4 för två dagar sedan, och orkade jag inte träna så var jag helt enkelt lat, och anklagade mig själv för det.
Det jag fokuserar mig på idag, då jag är sjukskriven är, att tacka mig själv för ETT spinningpass. tänka att alla inte ens tränar så mycket.
Tacka mig för att jag varit duktig och faktiskt klarat av att äta utan att ha skuldkänslor.
Eller tacka mig själv för att jag ätit nyttigt och bra, istället för att tacka mig för att inte ätit något alls. Det går några steg fram, något tillbaka, men känner ändå mig mer nöjd med livet nu, än för 2 månader sedan då jag endast hade tankarna på träning och hur jag skall klara av att inte äta något. Med min motivation, som jag verkligen har, måste detta vändas från att gå ner till att bli frisk, för motivationen som jag haft och har, är inte så dålig. Med tanke på den viktminskning på 12 kg på ett år som jag ändå lyckats med, dock i oförstånd.
På god väd tillbaka, men ändå en lååång väg kvar.
Livet går inte alltid i repris!
skönt att vara hos andra, koppla av och "glömma" bort verkligheten för en stund, samtidigt kan det vara skönt att komma tillbaka till en verklighet.
Kom vid halv 5 tiden, fick i ordning väskorna och fick en tvätt i maskin, inte så illa.
Hoppas morgondagen blir bra, utan en massa måsten och krav.
Nu har jag haft tillräckligt med krav i mina dagar. Ska ta vara på mig själv och bara vara, göra det jag känner för, för tillfället.
